På bloggen filosofias avhandlas många spridda tankar i ett inlägg (bästa blogginläggen är ju när folk liksom självreflekterar sig igenom dem, yes) men jag väljer att lyfta den här specifika diskussionen om att komma hem till småstaden igen:

En sak av många som vi pratade om idag var hur ens tonårs jag alltid finns kvar i sin hemstad. Vi är båda från små städer och jag upplever att man ofta blir den man var då man bodde där när man besöker hem. Folk där hemma kommer ihåg en som den man var då och saker man sysslade med – och inte det man gör och den man är i dagens läge. Ibland är det kul att bli nostalgisk och prata om minnen osv. Men ibland vill man bara gå vidare och inte alltid bli kopplad till de dumma saker man gjorde när man var yngre. Men det hör väl till, I guess. Meeeeeeeeeen man behöver inte alltid återuppleva allting liksom! Tonårs-Fia remembers. Oh she remembers. Almost everything.

Kommer man alltid att kopplas till ens forna jag? Är den nya, äldre och bättre versionen av en själv bara en DISGUISE?

Ah, jag kan relatera till det där. Men jag tycker släkten är värst. Hur vuxen och välartad man än blivit så är man ändå bara den där ungen som gjorde det och det och varje gång man är hemma får man höra samma storys om sig själv som man hört en miljon gånger.

Och som svar på den filosofiska frågan vilken som är ens riktiga identitet – den senaste såklart. Den bygger ju på de tidigare och är väl hursomhelst ett pågående projekt…