Mima med bloggen minimalism öppnar upp på bloggen om sin depression.

Hon skriver ”jag kommer aldrig att känna glädje igen”.

Jag har också lidit av depression och kan intyga att det är precis så man tänker. Det är hemskt att inte känna hopp inför framtiden. Man är som en blek vålnad som lever bland de levande, fast med en glad mask på. Inte alla ligger i sin säng och gråter. Man lyckas göra det mest nödvändiga men det är med rullgardinen nedragen. Som ett evigt, grått november.

Mima skriver att trots sin depression så uppskattar hon att umgås med sina vänner och prata i timmar på en restaurang.

Jag förstår varför Mima vill understryka det här att vännerna är ett stöd men ingen quick fix mot depressionen. Det tar tid att bli hel igen.

För mig tog det nog ca 3 år innan jag kände mig levande igen och lösningen var nog främst ett miljöombyte men jag jobbade också mycket med mig själv. Det är tyvärr ett inside job.

Men det finns ju mycket att ta till som hjälper en uthärda. Mediciner, vänner, terapi, motion, en givande hobby…

Har du haft depression och hur kom du dig ur den?

Blir man någonsin frisk? Jo, det kan man visst bli. Ge inte upp! En dag i taget.

Kramar till Mima