Isabel B skriver på sin blogg att hon tappade lusten att blogga på grund av den dåliga tonen på sin blogg i form av negativ kritik.

Jag antar att hon syftar på det här inlägget om sin upplevelse på wasa teater. Jag var tvungen att undersöka närmare och tja…

Det är ett otroligt svamlande inlägg med en mycket uppviglande, provocerande rubrik uppföljt av ett mycket svagt exempel argument på sexism. Om Isabel önskade lovord och stöd så var det nog fel taktik att skriva så affektivt. Hon satte faktiskt den dåliga tonen själv först – vad kan man förvänta sig för gott komma ur det?

Visst, det är sällan en bra idé att börja en respons med ”kära vän” som en läsare gör, men lika litet som att det här, publiken som skrattar vid fel tillfälle enligt henne, är ett exempel på sexistiska beteenden är kommentarsfältet inget exempel på hatkommentarer. Bara personer son inte håller med.

Ni får gärna kommentera, men ni behöver inte göra personliga påhopp i kommentarsfältet – that’s not nice. Kolla en extra gång igenom texten du skrivit innan du trycker på kommentera.

Detsamma kunde kanske sägas om Isabels blogg. Mitt tips till henne är att skriva ett nytt inlägg om hur hon verkligen mår och känner för det här med teatern känns som ett symptom på något annat. Då tror jag nog läsarna ändrar uppfattning om henne. Jag har sett andra inlägg och vloggar av henne som är hur bra som helst och väldigt tankeväckande. Önskar mera sånt framöver.

Jag tror att om man är ensam och inte får bolla sina tankar med någon tillräckligt ofta så är det väldigt lätt att lasha ut i sociala medier. Problemet är att detblir så obegripligt för en utomstående. Jag har stor förståelse för det.

Kan ni se mellan fingrarna på en bloggare så eller tycker ni att allt ska tas bokstavligen?