Hu hu jag skrattade faktiskt högt åt det här otroligt lustiga sammanträffandet idag! Två helt olika inlägg om egentid som kom efter varann i flödet på finlandssvenska bloggares fbgrupp. Men med helt olika innebörd.

Helt ovetandes började jag läsa finachristinas inlägg om att tillåta sig egentid när man är föräldraledig. Att man inte behöver skämmas för det. Satte mig verkligen in i känslan eftersom jag kan relatera.

Hoppade sen vidare till följande blogg och började läsa.

Hm… Vänta nu lite?! Felicia tycker man ska unna sig egentid.

Men det jag ville prata om idag är att man ska komma ihåg att ge sig själv lite egentid. Fastän jag bor ensam är det viktigt för mig att få kunna mig utanför min lägenhets fyra väggar.

Oh my. *Skrattgråtemoji*.

I skenet av Christinas inlägg blev ju nog Felicias blogginlägg om att behöva ”unna sig” egentid helt jättefånigt! Och det beror ju såklart mest på den olyckliga placeringen efter Christinas inlägg men också kanske för att Felicia väljer fel ord att beskriva sin me-time på.

Samtidigt förstår jag ju nog hennes perspektiv också, såklart!

Jag har också varit ung och barnfri en gång och det är faktiskt ett heurekamoment det där att börja göra typiska tjejkompisgrejjer ensam. Som att sitta på ett café utan sällskap. Men i Felicias fall betyder ju egentid att våga vara ensam. Att unna sig ensamhet när man kunde ha valt kompistid. Inte egentid. För det har hon.

I ööööverflöööd.

Njut Felicia.

Njut.